Mitt avsked till Skarpnäcksprofilen Birgitta Blom

Hej Birgitta! Tyvärr kan jag inte komma upp på din begravning eftersom jag sedan länge planerat en resa söderut som tyvärr måste prioriteras av olika skäl. Det är klart att det är lite ovanligt att skriva till en död vän på en blogg. Men så har det ju alltid varit, att allt som är nytt är ovanligt innan alla inser att det där nya är bättre är det gamla sättet. Jag tror att det tar några år innan folk förstår att de infört Internet i Himmelen. Men det är betydligt lättare med Internet än att hålla på att be på sina bara knän. Det är faktiskt bekvämare att sitta på en stol och kommunicera än att stå på knä. Det vet alla som bett. Synd bara att förslaget om e-post till och från Himmelen blev underkänt av hela det himmelska rådet.


Jag måste faktiskt få säga dig att jag blev helt chockad när jag fick beskedet om att du gått och dött. Jag som alltid trott att du var odödlig. För mig kommer du alltid att vara odödlig eftersom vi har för många minnen ihop. Klart att en del minnen är lite jobbiga. Som alla de där gångerna du tjatade på mig när jag satt i nämnden. Ibland kändes det som om du ville regera mig. Men strunt samma eftersom det är de glada minnena som jag minns bäst. Som den där gången då våra hundar rymde efter ett rådjur och en miljöstolle skrek att vi skulle koppla hundarna trots att vi gjorde allt vi kunde för att kalla in dem. Till slut blev du så rasande på stollen att du skrek åt honom att koppla rådjuret.


Nu måste jag bli lite allvarlig Birgitta. Jag har tänkt mycket på dig den senaste tiden och försökt förstå vad som hände. Det är svårt det här med döden eftersom vi vet så lite om den, eftersom ingen har kunnat berätta hur den är. Har du förresten tänkt på hur länge du skall vara död? Ibland har jag funderat på Kristina Lugns ord: "att livet är den enda möjlighet vi har att inte vara döda". Kanske spelar det ingen roll nu när ni har Internet däruppe. Du vet att jag vet hur svårt det kan vara att leva. Ibland kan den kalk vi alla måste släcka vår törst ur, vara mer bitter än vad vi orkar leva med. Sorgen och bedrövelsen över hur livet blev, kan ibland bli så stor att vi uppgivna låter oss föras tillbaka till den tidlösa Tiden. Jag sörjer dig verkligen Birgitta och jag har under så lång tid längtat efter att få säga de där orden jag så gärna velat säga dig när du levde. Jag gör det nu, när du inte lever längre: Birgitta. Du var viktig för mig. Du var oändligt viktig. Nu när du inte finns längre kan jag säga det så tyst så att ingen annan än du hör. Jag saknar dig ... älskade vän.



Döden tänkte jag mig så är titel på en dikt av Bo Setterlind. I sin dikt liknar Setterlind döden vid en gammal odalman och sig själv vid en liten harpalt som lyfts upp i odalmannens korg, där den slutligen somnar in.

Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut

Han gick från soluppgång till soluppgång
Det var den sista dagens morgon
Jag stod som harens unge, när han kom
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå

Döden tänkte jag mig så



Så var det då det där allra sista man skriver. Eller epilogen som du skulle säga. För på något sätt måste jag avrunda det här brevet till dig. Jag väljer att avsluta med ett musikbildspel med min förra hund Maia i huvudrollen eftersom jag vet att du älskade den lilla röda ettermyran som du och Tracy var dagmatte åt när jag själv höll på med att lösa alla världens problem på annat håll än där jag borde ha varit. Kommer du för resten ihåg vad vi kallade våra hundar? Vi kallade dem Storknas och Lillknas! Nåväl, jag tror att bildspelet kommer att glädja dig eftersom jag är säker på att det påminner dig om en tid då det mesta var frid och fröjd med det mesta. Bildspelet är det vackraste jag kan ge dig just nu.

Kolla om andra bloggare vet vad Max T Hobstig skriver om:
bagarmossen, birgitta, birgitta blom, blom, hobstig, skarpnäck
.