Hösten står och bankar på min dörr. Regnet bara regnar som regn pläga göra och alla mina ledsamma minnen kommer som sorgliga andar och bosätter sig på min axel. Det senaste året har varit fyllt av olika sorger. Inland tänker jag på Kristina Lugns ord om att livet är den enda möjlighet vi har att inte vara döda och det där om att om man tycker att det inte spelar någon roll om man dör eller inte så är man redan död; fastän värre än så. Har du förresten tänkt på hur länge man skall vara död? Då kanske du förstår hur kort livet är. Som ett litet blänk mellan två evigheter. Sensmoralen bör väl tolkas som att man inte skall vara rädd för döden. Man skall vara rädd om livet och vårda det ömt!
Trots att man inte kan mäta eller vikta en sorg så ligger det ändå nära att göra det. När min hund reste till ett större sammanhang så var det en sorgesam händelse som ständigt återkommer i mina drömmar och mina tankar. När min vän Alf T Samuelsson reste till sitt sammanhang förra året var det en än mer sorgesam händelse eftersom han, till skillnad från min hund, givit mig en etisk måttstock i livet som alltid kommer att vara vägledande i mitt fortsamma leverne. Att alltid vara sann mot mig själv.
Trots att man inte kan mäta eller vikta en sorg så ligger det ändå nära att göra det. När min hund reste till ett större sammanhang så var det en sorgesam händelse som ständigt återkommer i mina drömmar och mina tankar. När min vän Alf T Samuelsson reste till sitt sammanhang förra året var det en än mer sorgesam händelse eftersom han, till skillnad från min hund, givit mig en etisk måttstock i livet som alltid kommer att vara vägledande i mitt fortsamma leverne. Att alltid vara sann mot mig själv.
Läs även andra bloggares åsikter om:
alf samuelsson, drömmar, döden, hobstig, kristina lugn, livet, rädd
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar